Klumpig, jag?
Saker man inte skall göra med pannkakssmet: Blanda den i en stor bunke, vänta med att göra pannkakorna och ställa in den på översta hyllan i kylen.
Stänger dörren samtidigt som man går därifrån. Då hör man en "duns", ser dörren studsa ut, nu i slow-motion märker man hur skålen med pannkakssmet välter, sakta sakta sakta.
I panik försöker jag då nå den och stoppa den. Men följden blev att hela kylens insida, dörren, utsidan på frysens dörr, golvet samt jag, från bröstet och ner blir täckta i pannkakssmet.

Men se det positivt, jag har en väldigt ren kyl nu.
Heja mig!

A thought refused.
Kan man förlåta vad som helst? Kan man förlåta någon som har gjort delar av ens liv till ett helvete.
Kan det vara så att saknaden efter den bilden man hade, som man så gärna ville klänga fast vid. Gör att man inte vill något annat än vara nära den personen igen?
Att efter så lång tid, ja prata normalt och nästan umgås normalt. Inte riktigt rett ut det som varit, mest för rädslan att allt skall slå slint igen. Varför ändra något som nu uppenbarligen fungerar från båda håll.

Det är rätt skönt att hitta sin väg tillbaka. Saknaden har, trots sin motvillighet alltid funnits där. Tomrum som fylls.
Borde jag veta bättre, borde jag bara dra mig ifrån. Undvika och inte ha något med den att göra.
Men vill man det, vågar man? Kommer helvetet återkomma när något slår slint?
Eller kan det vara så att man kan bättra sig som person? Kan det vara så? Jag hoppas det, för min och för andras skull.
Det finns inget jag hoppas mer på,.

Bitar som faller på plats.