Kommer ihåg det som det var igår.

När allt rann ur mina händer, jag kände hur jag tappade greppet, det gick som i slow-motion.
Tappade, förlorade, föll sakta ner på knä som om alla mina fysiska krafter i kroppen försvann. Med nerböjt huvud, som om jag väntade på avrättning stod jag på knä. För att tillslut ramla ihop helt håglös och lam i hela kroppen.

Orkade inte röra något, ville inte röra något. Vad spelade det för roll?
Det kändes som 30 sekunder. Max en minut. Men när jag äntligen orkade, fick fram den viljan som krävdes för att lyfta min kropp från marken. Då hade tiden sprungit ifrån mig. De missade samtalen och meddelandena på min telefon avslöjade att minst en timme hade gått sedan allting startade.

Helt dåsig i huvudet, ömmande leder och trött hjärna. Jag orkade verkligen inte. Nu var botten verkligen nådd, det var ett långsamt fall med en väldigt hård avslutning. Hur skulle man gå vidare?

Men men, man tog sig samman insåg att det inte fungerade längre. Nu behövdes det hjälp. Och det går framåt, jag känner att varje dag blir lite lite bättre. Man får alltid dessa små bakslag. Men aldrig att jag hamnar där igen. Aldrig. Och det som fällde denna stora man, det som fick droppen att rinna över. Det var spilld spaghetti. Lite pasta gjorde att jag inte klarade mer.


Sick.

Men nu mår vi bra.