Iron Maiden igår på Sthlm Stadion. Iron Maiden är Iron Maiden. Man vet precis vad man får. Jag var sjukt trött. Så egentligen inte så sugen på att gå. Men sitta i humlan och dricka folköl och snacka skit är aldrig fel. KOnserten i sig var väl inte direkt så spännande. Men skönt att tänka på annat. Så man kommer bort från vardagslunken.



Tror vi på det här?
Rätt normalt och ofta använt uttryck; "Tror vi på det här?". Varpå jag ofta väljer att svara. "Jag tror inte, jag vet."
Samma "jag tror inte på tur, jag gör rätt". Låter kanske aningen egocentriskt och väldigt självsäkert. Men någonstans stämmer detta. Det finns ingen som kan påverak det vi gör, förutom vi själva. "i'm a doer, not a dreamer". Självklart finns det situationer som man omöjligen kan styra utgången av, det finns det, har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

Men till 80% (ja, fint det blev med en procentsats här) av fallen så är det ändå situationer man sätter sig i, som man bara själv kan påverka och styra utgången av. Visst ibland kanske det behövs hjälpmedel eller hjälp av någon person. Men det hänger tillslut bara på en själv.

Det är därför det är så frustrerande att hamna i situationer där man inte kan styra utgången. Där det är andra personer som det styrs av. Man kan styra andra människor till en viss gräns. Men även där bara inom vissa områden. Man kan inte få alla att tycka som man tycker att de borde tycka. It's a real shame really.

Men skall man då ge upp allt vad tro heter? Vad är det som dessa religösa människor ser, varför vill/vågar de ej ta tag i sakerna och sluta be till högre makter? Rädslan att inse att man inte är den personen man borde vara. Känslan att ha något att "fly till" när livet känns tungt och jobbigt. Att ha någon att vända sig till när livet känns tungt och man inte riktigt vet vad man skall göra. Är det kanske något bra att ha något att fly till.

Själv har jag mina tillflyktsorter. Men dessa är alldeles för sällan bortkopplade från verkligheten och alldeles för sällan tar jag mig tiden att ge mig av och göra ingenting, om ens bara för en kvart, kanske en timme. Att rensa hjärnan är något man måste göra. Få ut alla tankar. Filosofera. Visserligen är det 1 timme per dag på tunnelbanan, där sitter jag mest och är fascinerad över alla andra människor på tunnelbanan och sitter och tänker över vilka dem är, vart skall det, vart har de varit.

Sedan att spendera 1-2 timmar på gymet varje dag ger även det en stund för kontemplation. Men där är det mest hatet mot mig själv som växer sig starkare och starkare. Visserligen något bra i detta fall. Det är det enda som driver mig just nu, att känna att jag kanske kan bli bättre, jag kanske kan bli något som är värt att lägga ner tid på? Kanske kan bli någon annan?  Kanske helt fel att citera från en komedi när det gäller sådant här, men det är ändå så rätt;

"Jag hatar min kropp, den dagen jag är nöjd. Då har jag förlorat"
- Dr Cox - Scrubs.

Och det är lite det mottot som är så skönt att följa nu nä det syns att det händer något och förändringarna sker. Att känna av det nästan varje dag, och framförallt att känna det i kroppen. KÄnna mig piggare. Så kanske finns målet inom räckhåll? Men vem säger att man skall nöja sig med målet när man väl nått det. Vad är det som gör att jag nu vet att det verkligen är det jag vill ha. Och kommer det att infinna sig lugn som jag så gärna vill ha?


Söt.