"Jag bloggar, alltså finns jag"
Hela det här fenomenet med bloggar och bilddagböcker tycker jag är rätt roande. MEn vem är jag att egentligen kritisera något som jag själv är en väldigt stor del av?

Kan å ena sidan se det intressanta att läsa om vad ens vänner gör på dagarna, se bilder från fester och allt sådant.
Men sedan när folk börjar irritera sig på att man läser det som de lägger ut, samt ursäkten "jag vill ventilera mina tankar". Ja det kallas dagbok och har funnits i hundratals år. Men men, jag tycker det är roligt att läsa om andra som sagt.
Men att man inte respekterar andras rätt till ett privatliv är rätt intressant. Lägg ut allting som dina vänner och bekanta gör. Gör det bara. Tänk efter lite. Man kanske inte skriver rakt ut vilka namn som är vilka, man kanske inte lägger ut nakenbilder osv. Lite självsanering kan väl förekomma?

"Ursäkta röran, jag bygger om"
Verkar befinna mig i en emotionell berg-och-dalbana.Kan inom loppet av 2-3 minuter gå från strålande glad till tokigt deprimerad och vilja lägga mig under täcket och aldrig komma fram mer. Vet inte vad som händer. Men det är mycket i huvudet just nu. Vill lägga fokus på en sak. Men när allting sliter och drar åt alla håll. När jag själv vill koncentrera mig på något. Det sliter.

Humöret/känslorna går att hålla i schakt, gör jag något där jag är helt bortkopplad från "verkligheten" så känner jag mig lugn, harmonisk och allmänt nöjd. Medans om jag tex sitter på tunnelbanan och bara sitter och tänker. Ja hjärnan kan verkligen få en att tänka de mest udda och konstiga sakerna.

Ungefär.