Precis hemkommen från Sabaton:s konsert på Klubben här i Stockholm. Det som slog mig var när jag såg en grabb, kanske 10-11 år någonting. Och jag tänkte på min första konsert. Metallica, Globen 1994. Blev helt frälst från första låten. Och det var många konserter, med grupper och personer jag inte hade en aning om. Men gick för att farsan köpte biljett och tog med mig. Var grupper som Black Sabbath (med ozzy), Metallica, Deep Purple, Saker som jag då aldrig hört. Men nu i efterhand tittar  tillbaka på och är glad att jag varit med om.

Vet själv att sedan när man kom till högstadiet så var konserterna man var på en liten fristad. Där var man sig själv, man var bland jämlikar. Drömmen om att bli "stor", stå på scenen, ha långt hår. Ja, det där med håret var bra att det inte blev något. Trots att jag haft hästsvans som liten. För vi vet alla hur jag ser ut när jag försöker spara till långt hår. Hur det nu än är möjligt så lyckas jag bli lite fulare med långt hår.
Fast frisyr vore ganska trevligt att ha igen.
Men det har även varit de senaste åren nu, konserterna har bjudit på en fristad, där mina tankar är fokuserade på något helt annat. Där jag inte har stuckit ut så mycket som jag gjort på publika platser. Kännt lycka, kännt ett rus som man inte gjorde någon annanstans.

Sabaton var som vanligt väldigt bra, dock lite problem med ljudet. Rätt lustigt när de skall köra "into the fire" men kör igång låten de precis har kört. Sångaren ser helt förskräckt ut, vet inte vart han skall ta vägen, ska han sjunga? Resten av bandet är inne i låten. Men var en "kupp" mot honom. Då han tydligen fyllde år idag.

Skönt att komma igång med träningen igen efter 2 veckors uppehåll. Segt, men hårt. Känns att man inte tränat på ett tag. Men var ett bra och givande pass.