Ett halvår, jag hade tänkt att skriva denna sammanfattning när det hade gått ett år. Ett år efter den stora dagen. Dagen med stort D, som jag längtat och fruktat så länge. Men som aldrig verkade vilja dyka upp.

Var som en ouppnåelig dröm. En liten bihändelse i mitt liv, livspåverkande och avgörande. Men fortfarande bara en notis i kanten i mitt liv som annars gick på en ganska rak räls. Trygghet var ledordet. Jag visste vart jag hade det mesta. En bekväm tillvaro som man allt för lätt fastnar i.

Man såg hur andra personer i närheten bröt sig loss, bytte arbetsgivare, skaffade sambo:s, skulle få barn, fick barn. Grattis som fan till dig Tomas. hur man flyttade och ändrade runt i sina liv. Många rådfrågade mig, jag försökte efter min bästa förmåga att svara. Att vara behjälplig trots min begränsade erfarenhet inom alla dessa områden.
Oftast möttes jag av positiva kommentarer och glada samtal. Jag vill kunna vara där för människorna som jag vill ha bredvid mig när det börjar gå dåligt, när vinden blåser snålt.

Det var nu det hände, det som jag inte trodde kunde hända. I denna nerförsbacke och positiva fas jag trodde jag var inne i, så började det rasa inifrån.

Never going to work another day in my life.
Blev i april uppsagd/sa upp mig från mitt dåvarande jobb på Statoil. Med 2 chefer som säljer ut en direkt när det blåser snålt så kändes det först bra. Men sedan kom paniken. Med en stundande sjukskrivning, hur skall jag få ihop pengar? Hur skall jag få allt detta att gå ihop? Går hela maj månad på sjukpenning iom operationen.
Bolmen flyger in som en räddande ängel och ordnar arbete hela Juni månad till mig. Det är då jag verkligen bestämmer mig för att söka till Ordningsvaktsutbildningen.
Men juli kommer, vad skall jag få pengar ifrån nu? Efter 2 års tystnad tar jag kontakt med min far. Självklart kan han ordna ett jobb åt mig. Kanske finns en fin människa innerst inne? Börjar jobba där andra dagen i Juli. Livet flyter på, tills 18:e September. De ringer från Ordningsvaktsenheten i Sthlm. Kan du komma måndag den 22:a September och gå utbildning? Självklart säger jag.
Är nu inne på min sista vecka, blott tre dagar kvar. Och allting pekar på att jag kommer klara det. Och jag kommer förhoppningsvis att kunna arbeta heltid som detta. Att få arbeta med något som man tycker är roligt, något man är utbildad till och något man verkligen vill jobba med. Det kommer vara första gången.

I'm half the man i used to be
Det stämmer nästan. Högsta dokumenterade vikten på mig är 178 tror jag det är. Men har vägt mer. Den högsta jag har dokumenterad på bild är 168. Nu när jag vägde mig senast står vågen på 113.6 kg. Vad är det som hänt?
Ja jag har genomgått en operation som hjälp på vägen. I början ansåg jag det lite som ett fusk, men har nu i slutet mer och mer börjat se det lite mer som en genväg. Alla behöver hjälp någon gång. Det behöver man.
Efter en ångestfylld månad efter operationen då jag ångrade ingreppet varje dag som gick, så börjar det nu reda upp sig rätt ordentligt. Allting flyter på som det skall. Och allting känns väldigt bra.
Vikten går stadigt neråt, jag tränar, köper kläder, springer upp för trappor. Livet har verkligen blivit "lättare". På flera plan.
En liten uns av självförtroende har även det börjat leta sig upp mot ytan. Känns väldigt bra faktiskt. Det kommer gå neråt, för att sen vända upp. Målvikten är 100kg någonstans. Blir spännande att se vad som händer.
Just nu är det dock mycket irritation över huden som hänger och dinglar och gör mig "smygsmal" som en underbar människa uttryckte sig.

Now that you are there... so far away
Dags att vara självutlämnande, men varför inte. Jag har väl inte direkt något jag borde skämmas över?
När man efter nästan 3 års tid som singel, som man lovat sig själv att vara. Lovade mig själv det för att försöka få ordning på mig själv. Komma ikapp med mitt liv, inse och förstå vad jag ville och önskade här i livet. Man kan inte göra någon annan glad om man själv mår så dåligt som jag mådde.
När man då efter denna tid helt plötsligt snubblar över någon som är helt fantastisk. Vad gör man då? Man ger hän, man låter strömmen skölja med en. Och det krävdes motgångar och att kämpa lite. Men slutvinsten blir så mycket härligare om man får kämpa på vägen mot målet.
Känner mig så otroligt glad, gladare än jag någonsin varit tror jag. Iaf på de senaste 3-4 åren. Suss-E gör mig verkligen så underbart glad, tillfreds med mig själv kan man verkligen säga.
Dock, när man har hittat denna underbara människa som man alltid vill vara nära. Så är det ibland saker som gör att det inte riktigt blir som man tänkt sig. Vem är jag att gå ivägen för hennes drömmar som planerats innan jag var med i bilden? Hon visar tecken på att ja, det är lite jobbigt. Saknad till mig kommer vara stor. Samma som saknaden jag känner till henne är stor. Men det är inte långt. det kommer vara några veckor då man inte träffas. Men när man, som jag känner det har något rikigt bra på gång. Då kan det väl kanske vara värt besväret? Du är underbar, helt fantastisk. Tro verkligen inte något annat.
Att vakna med dig i min famn, se ditt söta ansikte det första jag gör på morgonen,dra bort luggen från ansiktet, pussa dig på panna, känna din härliga doft. Det finns inget jag hellre gör. Det vet du.

I walk away from everything with just a smile, So try to bring me down.