Hemkommen från sandviken. Var riktigt roligt faktiskt. Blev lagom med folk. Träffa många nya trevliga bekantskaper.

Började resan från högdalen, anlände i sandviken. Jag, richard och dimman åker och badar. Och för att inte blöta ner oss så åker shortsen av. Dimman blir av med sina kalsonger då några 12 åriga grabbar kastar iväg dem och dem till slut sjunker.

Kvällen flöt på bra, med bra musik, god mat. Och ja, allting man kan kräva. Hamnade på Sandviken Centrums torg vid en grill. Vad vi nu gjorde där? Vi ville ju bada?

Och nu efter några dagars kurerande skall det bli skönt att komma igång med träning och jobb igen. Dock surt att det är så JÄVLA VARMT!




Say what now?
Vad skall man skylla på när felen och bristerna börjar ta slut? Måste man tillslut komma till den jobbiga insikten att det är en själv det är fel på. Det var inget som stoppade dig, det vara bara du som satte dina gränser och inte vågade ta dig förbi dem.

Dags att sluta skylla ifrån sig nu när det största problemet / orsaken av dem alla är påväg att försvinna? Kanske dags att ta tag i saker och sluta vara rädd? Släpp kanten för helvete!

Det är alltid lätt att hitta saker som man kan skylla på, och på något sätt slippa ta ansvar. Även fast man försöker att inte göra det så händer det iblanda tt man gör det. Väldigt sällan, men det händer är det faktiskt skönt att inte behöva ta ansvaret, inte behöva vara den som bestämmer. Att bara följa strömmen.

Har haft jordens jävla förkylning och legat däckad i 3 dagar. Känns lagom motiverat att gå till jobbet imorgon sista dagen på veckan. Men man har väl inte så mycket val egentligen?

OCh träning har det inte blivit något, låter kroppen vila nu när den är så jäkla förkyld. Det är en dum ide att pressa när man bara blir värre pga att man inte kan andas. Vart kommer allt snor ifrån?


The way of the what?

Satt och diskuterade det här för någon dag sedan. Valen man vill göra, valet man gör. Och valet man borde göra.
Det jag inte fick in i den andra personen. Är att valet man vill göra är inte alltid valet man måste/borde göra.

Det finns de vardagliga sakerna, skall jag äta det eller skall jag äta det?
Men ställs man inför större beslut, då är det oftast rätt självklart att man vet vad man borde välja. Det här alternativet gör så att allting blir så mycket lättare. Allting skulle gå så mycket smidigare då. Men är det verkligen det jag vill?

Samtidigt som man vet att valet man vill göra, är kanske det sämsta tänkbara ur alla möjliga synvinklar till en början. Men kan man verkligen styra sin vilja? Man kan påverka den och få den att böja sig litet litet. Men aldrig så mycket att man glömmer bort eller helt missar det man först siktade på.

"När en kvinna ger dig två alternativ så är det följande: 1. Det som du vet att hon vill höra. 2. Det du vill svara. 3. Det dolda alternativet som hon vill höra som du inte har en aning om"

Iron Maiden igår på Sthlm Stadion. Iron Maiden är Iron Maiden. Man vet precis vad man får. Jag var sjukt trött. Så egentligen inte så sugen på att gå. Men sitta i humlan och dricka folköl och snacka skit är aldrig fel. KOnserten i sig var väl inte direkt så spännande. Men skönt att tänka på annat. Så man kommer bort från vardagslunken.



Tror vi på det här?
Rätt normalt och ofta använt uttryck; "Tror vi på det här?". Varpå jag ofta väljer att svara. "Jag tror inte, jag vet."
Samma "jag tror inte på tur, jag gör rätt". Låter kanske aningen egocentriskt och väldigt självsäkert. Men någonstans stämmer detta. Det finns ingen som kan påverak det vi gör, förutom vi själva. "i'm a doer, not a dreamer". Självklart finns det situationer som man omöjligen kan styra utgången av, det finns det, har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

Men till 80% (ja, fint det blev med en procentsats här) av fallen så är det ändå situationer man sätter sig i, som man bara själv kan påverka och styra utgången av. Visst ibland kanske det behövs hjälpmedel eller hjälp av någon person. Men det hänger tillslut bara på en själv.

Det är därför det är så frustrerande att hamna i situationer där man inte kan styra utgången. Där det är andra personer som det styrs av. Man kan styra andra människor till en viss gräns. Men även där bara inom vissa områden. Man kan inte få alla att tycka som man tycker att de borde tycka. It's a real shame really.

Men skall man då ge upp allt vad tro heter? Vad är det som dessa religösa människor ser, varför vill/vågar de ej ta tag i sakerna och sluta be till högre makter? Rädslan att inse att man inte är den personen man borde vara. Känslan att ha något att "fly till" när livet känns tungt och jobbigt. Att ha någon att vända sig till när livet känns tungt och man inte riktigt vet vad man skall göra. Är det kanske något bra att ha något att fly till.

Själv har jag mina tillflyktsorter. Men dessa är alldeles för sällan bortkopplade från verkligheten och alldeles för sällan tar jag mig tiden att ge mig av och göra ingenting, om ens bara för en kvart, kanske en timme. Att rensa hjärnan är något man måste göra. Få ut alla tankar. Filosofera. Visserligen är det 1 timme per dag på tunnelbanan, där sitter jag mest och är fascinerad över alla andra människor på tunnelbanan och sitter och tänker över vilka dem är, vart skall det, vart har de varit.

Sedan att spendera 1-2 timmar på gymet varje dag ger även det en stund för kontemplation. Men där är det mest hatet mot mig själv som växer sig starkare och starkare. Visserligen något bra i detta fall. Det är det enda som driver mig just nu, att känna att jag kanske kan bli bättre, jag kanske kan bli något som är värt att lägga ner tid på? Kanske kan bli någon annan?  Kanske helt fel att citera från en komedi när det gäller sådant här, men det är ändå så rätt;

"Jag hatar min kropp, den dagen jag är nöjd. Då har jag förlorat"
- Dr Cox - Scrubs.

Och det är lite det mottot som är så skönt att följa nu nä det syns att det händer något och förändringarna sker. Att känna av det nästan varje dag, och framförallt att känna det i kroppen. KÄnna mig piggare. Så kanske finns målet inom räckhåll? Men vem säger att man skall nöja sig med målet när man väl nått det. Vad är det som gör att jag nu vet att det verkligen är det jag vill ha. Och kommer det att infinna sig lugn som jag så gärna vill ha?


Söt.

Jobbigt svårt och tungt. Helvete.


Men för att återgå till verkligheten så såg jag något suspekt idag på tunnelbanan på vägen hem. Sitter och gör ingenting. Ser att en tjej som sitter snett framför mig beter sig väldigt underligt. Vrider och vänder på sig. KOllar över axeln hela tiden osv. Sen sätter sig en barnfamilj till höger om mig.

Då hamnar hennes fokus på dem. KOllar, ser väldigt gråtfärdig ut. Tittar ut genom fönstret. Kollar på familjen. Och hon ser helt förstörd ut, nästan panikslagen.

Då börjar jag undra, varför får hon denna paniken? För mycket folk? Händelse i hennes liv som precis hänt som hon påminns om genom att se denna, för mig lyckliga familj?

"Jag bloggar, alltså finns jag"
Hela det här fenomenet med bloggar och bilddagböcker tycker jag är rätt roande. MEn vem är jag att egentligen kritisera något som jag själv är en väldigt stor del av?

Kan å ena sidan se det intressanta att läsa om vad ens vänner gör på dagarna, se bilder från fester och allt sådant.
Men sedan när folk börjar irritera sig på att man läser det som de lägger ut, samt ursäkten "jag vill ventilera mina tankar". Ja det kallas dagbok och har funnits i hundratals år. Men men, jag tycker det är roligt att läsa om andra som sagt.
Men att man inte respekterar andras rätt till ett privatliv är rätt intressant. Lägg ut allting som dina vänner och bekanta gör. Gör det bara. Tänk efter lite. Man kanske inte skriver rakt ut vilka namn som är vilka, man kanske inte lägger ut nakenbilder osv. Lite självsanering kan väl förekomma?

"Ursäkta röran, jag bygger om"
Verkar befinna mig i en emotionell berg-och-dalbana.Kan inom loppet av 2-3 minuter gå från strålande glad till tokigt deprimerad och vilja lägga mig under täcket och aldrig komma fram mer. Vet inte vad som händer. Men det är mycket i huvudet just nu. Vill lägga fokus på en sak. Men när allting sliter och drar åt alla håll. När jag själv vill koncentrera mig på något. Det sliter.

Humöret/känslorna går att hålla i schakt, gör jag något där jag är helt bortkopplad från "verkligheten" så känner jag mig lugn, harmonisk och allmänt nöjd. Medans om jag tex sitter på tunnelbanan och bara sitter och tänker. Ja hjärnan kan verkligen få en att tänka de mest udda och konstiga sakerna.

Ungefär.

Helg. Å detta underbara ord som var bortglömt i mitt rike så länge. MÅnga har talat om denna legend. Få har upplevt den.
Denna frihet som sägs att man uppnår, detta tillstånd av eufori. Att nå till dessa himmelska höjder. Det kan vara himmelriket för vem som helst.

Att sedan se detta underbara, vackra och sköna ting dras ifrån en. Det går fort. Man somnar in och när man äntligen vaknar upp. Då är det borta. Man möts av ogästvänliga, otrevliga och aggresiva Arbetsveckan.


Skönt att njuta av helgerna igen. :|